Sitter och funderar..

Egentligen är man bra otacksam. Man gnäller över småsaker som egentligen inte har någon betydelse. Man känner sig deppig när man egentligen inte har någon anledning, förbannad utan anledning osv. När jag egentligen ska känna mig tacksam över vad jag har.

Jag har en underbar dotter. Jag är så otroligt tacksam när jag tänker på hur bra det har gått, och hur illa det hade kunnat gå när hon föddes. Både för min och för hennes skull.

För varje dag som går så ser jag nya saker hon lär sig och hittar på, och det spelar ingen roll om det egentligen är hyss hon gör, för om några år kommer jag tänka tillbaka på det och minnas det som något roligt.

Det är svårt att beskriva känslan jag får när hon tar min hand och går med mig, när hon springer och gömmer sig och vill att jag ska leta henne, när man möts av henne på morgonen, med världens morgonrufs i håret och hon hojtar till "hej". Eller när hon halvskriker "doote" som då faktist betyder skoter.

Det är helt underbart när man lägger henne på kvällen, först en mysstund och sedan när man går upp för trappen lägger hon alltid huvudet mot bröstet och vilar. Som att hon tycker det är skönt att få lägga sig och sova.

Jag har svårt att tänka på hur liten och skör hon har varit. Det känns som att det inte ens är aline det handlar om när jag tänker tillbaka. Hur jag såg den lilla handen sticka upp i kuvösen när jag låg på operationsbordet..

Jag är också otroligt glad att jag har fredrik i mitt liv, att jag har underbara vänner som alltid finns där, att jag har fått mig ett jobb, att jag nästan alltid har kunnat göra det jag vill göra trots en hel del motgångar.. ja listan kan göras lång när man tänker efter.

Nä.. det är mycket man ska vara tacksam för, och inte bara tänka på negativa saker som händer/har hänt.