En smak av det bittra!

Idag har jag faktist varit med om något jag ALDRIG mer vill uppleva, och jag skriver inte detta för något  tycka synd om syfte, utan helt enkelt för att jag känner att jag vill skriva av mig allt detta.

Dagen började bra, åkte och köpte lite fil för att äta frukost, kokade kaffe och gjorde iordning fil och musli. Käkade, och kände kort därefter hur det kliar i munnen och det sväller i halsen. Inom 10 min var jag uppe på sjukan, syresättningen låg på 50%, puls och blodtryck rusade upp och ner för att tillslut stanna lågt. Jag fick första adrenalinsprutan, samt kortisontabletter. Syrgasgrimma sattes dit på direkten, men eftersom jag hade svårt med andningen kunde jag inte andas igenom näsan utan fick en syrgasmask istället. Effekten från sprutan gjorde det hela lite bättre, men fortfarande var värdena dåliga och jag tyckte inte svullnaden avtog.

Då sattes en intravenös infart, och där gavs det ännu mer adrenalin. Ca 30 sek efter injektionen så strejkade hela kroppen. I princip varje muskel krampade enormt, jag fick inte åt mig luft, hjärtat levde verkligen sitt eget liv och jag blev livrädd. Skulle då försöka berätta för läkarna att något blev jättefel, och i samma veva som jag försöker säga "hjälp mig" så inser jag att jag kan inte prata. Jag får bara fram ett stönande ljud,  typ "ööööh" och förstår att även tungan och ansiktet drabbats av dessa kramper. Det var som inte ryckande kramper, utan mer en låååång kramp som höll i sig jättelänge. Fingrarna spretade åt alla håll, fötterna pekade neråt, magen krampade så hela kroppen vek sig och även resten av musklerna krampade. Känseln försvann nästan överallt och jag var otroligt nära att tuppa av flera gånger. Allt kändes bara hopplöst, och att inte veta vad som händer med ens egen kropp skrämmer mig så inni norden,  Men på något vis intalade jag mig själv att jag måste försöka andas, ta det lugnt och lita på att dom hjälper mig. Fast paniken gjorde det svårt. Läkarna förstod väl inte riktigt vad som hände, utan såg nästan lika förskräckta ut. Jag vet att mitt blodtryck sköt i skyarna, att syresättningen sjönk, mer lyckades jag inte hänga med på..
 Ambulans var redan tillkallad, men det var prat om att helikoptern skulle komma. Tack och lov kom ambulansen i nästan samma veva.

Jag kan ärligt talat säga att jag har ALDRIG varit så rädd, panikslagen, hjälplös och ledsen i hela mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö, och fick riktig dödsångest. Allt jag kunde tänka var "hjälp mig, få det att sluta!!!! Jag vill inte dö!" Allt gick egentligen ganska fort, och sedan fick jag komma till akuten i lycksele. Där mådde jag bättre, och fick börja fundera på vad som egentligen hänt. Jag frågade läkarna flera gånger om varför det blev så, men dom kunde inte riktigt ge något svar. De ville att jag skulle stanna för observation över natten, men jag ville gärna åka hem när jag mådde bättre så det fick jag göra. Med kraven att inte vara ensam, hålla mig nära sjukstugan och ta det väldigt lugnt.

När emil kom och hämtade mig i lycksele så brast allt när jag satt mig i bilen. Vad hände egentligen? Tänk om det inte hade blivit bättre? Tänk om jag faktist hade dött? Eller fått hjärnskador av syrebrist? Eller om hjärtat tog stryk av adrenalinet? Större delen av kvällen har gått till att gråta, och fundera över allt under dagen.
Ja.. Jag vet inte, men nu mår jag bättre och känner att FAN vilken tur jag hade. Hade jag varit längre bort hade det nog inte slutat så bra som det gjorde idag.

Jag vet inte vad jag ville med inlägget egentligen, mest bara skriva av mig och säga att FY vad jag är glad över att det faktist gick bra ändå!!

Jag har tidigare tagit ganska lätt på min matallergi och sagt att "ja men det brukar gå bra" men nu är det slut med det. Nu är det dags att jag börjar ta det på allvar, för även om hjälp finns att få så är även den inte så kul ibland med allt som faktist kan hända pga mediciner också!!

Nu ikväll fick jag åka in igen för kramperna i armar och ben släpper inte, men det är sviter av adrenalinet jag fick som man tydligen inte ska ge intravenöst egentligen. Utan endast i en muskel.

Nä, nog om det. Det gick ju trots allt bra och jag är väldigt glad för det. Allt kan gå så fort, för 12 timmar sedan var jag hemma och fick reaktionen, nu sitter jag hemma igen, har varit med om något riktigt hemskt, och mår förhållandevis väldigt bra.

Imorgon blir det en lugn dag, marlene är så otroligt snäll så hon har tagit hand om hälge idag och ska göra det imorgon också, jag blir hemma från jobbet och emil är hemma med mig för att "övervaka" så inget mer händer.

Nu tänker jag duscha, för man kan väl lätt säga att det känns som att jag sprungit 30 maraton på mindre än 12 timmar haha..;)

Jag älskar livet och tänker inte överlämna det SÅ lätt!!

(kalla mig fjantig, och att det förmodligen inte var så farligt om ni vill, men känslan att uppleva detta önskar jag inte ens min värsta fiende)